HELIGA TREFALDIGHETS KYRKA
Plats: Gävle
Typ: Restaurering och ombyggnation av kyrka
År: 2022 – pågående
Beställare: Gävle församling genom KFS, Kyrkans fastighetssamverkan
Kyrkans uppförandetid, med början på 1630-talet och ett slutförande vid mitten av 1650-talet, sammanfaller med den mest expansiva perioden i Sveriges historia – stormaktstiden. År 1590 var Gävle hamn näst störst i landet, efter Stockholm, och under 1600-talets första årtionden förblev Gävle en av de största handelsstäderna i Sverige. Sannolikt var det murarmästare nr 24, Hans Ferster från Stockholm, genom lärling Anders Knutsson ”Mäster Anders”, som var ytterst ansvarig för byggnationen. Han verkade i en övergångstid mellan gotiken och renässansen med avancerad valvslagningen som signum. Han ansvarade även för de samtida ”syskonkyrkorna” Kristine kyrka i Falun (1642–60) och Jacobs kyrka i Stockholm (1634–43) som alla uppvisar slående likhet. Den grundläggande tanken var att kyrkorna skulle vara salar för predikan av Guds ord. Predikan skulle ske på det inhemska språket och det skulle ske utan katolicismens vilseledande riter och regler. Som en följd av detta blev predikstolen central, både som plats för prästen och som del av kyrkorummet. Det var även under det tidiga 1600-talet som de enhetligt vita väggarna och valven blev stilbildande ofta i kombination med stora fönster. Avsikten var att kyrkobesökarna både skulle höra och se det som predikades. Följden blev att tidens kyrkorum bildade en tämligen återhållsam fond till det som stod i centrum: altaret och predikstolen.
Utmärkande för Heliga Trefaldighet är den ständiga grundläggnings-problematiken. Den leder som en röd tråd genom 1600-, 1700- och 1800-talen och får sin lösning först 1936 genom den för sin tid avancerade Dahrén-metoden som med stål och betong får sättningarna att avstanna. Alla de åtgärder som krävts under 300 år för att stävja och slutligen hejda grundläggningsproblematiken tycks ha varit ett större skäl till förändringarna av kyrkorummet än skiftande arkitekturideal. Heliga Trefaldighet har ett antal framträdande element med stor betydelse för upplevelsen av kyrkorummet: valven, pelarna, altaruppsatsen, predikstolen och orgelläktaren med orgeln.
På platsen har det legat en kyrka sedan stadens tillblivelse. Gatans utsträckning mellan kyrkan och ån ser ungefär ut såsom den har gjort sedan denna tid. Kyrkans plats i staden och att det är en aktiv, fungerande kyrka skapar en kontinuitet som sträcker sig bakåt parallellt med stadens historia. Församlingens verksamhet skapar också en kontinuitet på platsen som är oskiljbar från byggnaden.
Gävle församling ägde till alldeles nyligen flera fastigheter i nära anslutning till Heliga Trefaldighets kyrka. I och med Svenska kyrkans separation från staten så har antalet medlemmar kraftigt minskat i en tydlig trend som förväntas fortsätta. Kyrkan kan inte behålla alla sina lokaler och samtidigt bära personalkostnader för att kunna utföra sitt kyrkliga uppdrag.
Bakgrunden och syftet med restaurerings- och ombyggnadsprojektet är att kyrkobyggnaden ska stötta församlingens ansträngningar att fungera bättre som kyrka och fortsätta den kontinuitet som denna kyrkobyggnad skapar genom sin historia samt fysiska och sociala närvaro mitt i staden. Platsens sociala förutsättningar genom dess centrala placering i staden kräver viss bemanning och uppsikt, och i en del fall även väktare. Att aktivt verka i den socialt utsatta miljön som “citykyrka“ är församlingens mål. För att kyrkan ska kunna ha generösa öppettider krävs det personal som arbetar i kyrkan. Samhället har i stor utsträckning ersatt den roll som kyrkan har haft vad gäller sjukvård, fattigvård, utbildning osv. Men det finns situationer där samhället inte förmår att ta hand om den som är skör. Att kyrkan kan utgöra en fysisk plats där alla är välkomna är en institution som saknar motsvarighet i samhället, undantaget frivilligorganisationer som oftast på något sätt arbetar i en kyrklig kontext eller bakgrund. Att denna plats finns i staden och i samhället skapar ett socialt värde för stadsbilden som inte kan frånkopplas kyrkobyggnaden.
Målsättningen medför ett antal praktiska åtaganden. Den behöver erbjuda ett energieffektivt och bekvämt inomhusklimat gällande värme och luft så långt som är möjligt för en kyrka från 1600-talet. Det ska gå att arbeta i kyrkan för ett antal personer som krävs för byggnadens funktion att vara kyrka. Man behöver tillföra ett antal mindre och större avskilda rum för att olika sociala verksamheter skall kunna pågå samtidigt. Den behöver vara tillgänglig för alla personer oavsett förutsättningar eller fysiska hinder. Man behöver kunna höra vad som sägs även om man har en hörselnedsättning. Man behöver kunna gå på toaletten även om man sitter i rullstol.
En kyrkas roll är också att bära sitt materiella kulturhistoriska värde. En kyrka befinner sig oftast i en historia av kontinuerliga anpassningar efter samtidens krav och förändringar. Dess föränderlighet är också en förutsättning för att de ska kunna fortsätta användas, underhållas och därmed också bevaras. Man kan hävda att dess föränderlighet är en del av dess överlevnadsstrategi, som kommer ur viljan att bevara. I andra fall bygger man en ny, mer anpassad byggnad. Förståelsen för denna föränderlighet är en förutsättning för att kunna delta i detta historiska skeende. I Heliga Trefaldighet så har kyrkorummet sett radikalt annorlunda ut under en stor del av dess historia, och då inte avseende ytskikt, utan med läktare som har befolkat merparten av både norra och södra sidoskeppet. Av detta anar man ingenting när man stiger in i kyrkan idag. Medvetenheten kring vad som kan läggas till och fortfarande respektera kyrkans historia, både den gångna och den kommande, är så dialogen med historien förs. Föreslagna tillägg görs med vetskapen om att framtida generationer kan komma att ställa andra krav och förväntningar på byggnaden.