Plats: Helsingfors, Finland
Typ: Tävlingsforslag utbyggnad av Finland Nationalmuseum
År: 2019
Samarbete landskap: Land Arkitektur

Förslaget med motto Tammi (Eken) lånar sitt namn från den ek som avlägsnas för att ge plats för tornet i den nya museianläggningen. Likt eken är tornet ett högt, unikt och inbjudande objekt mitt i parken som förbinder underjorden med det öppna parklandskapet. Som i berättelsen om Alice i underlandet är Tammi porten till den undre värld som binder samman hela museet med parken och den omgivande staden.

Nationalmuseets tillbyggnad- nya blickar inåt och utåt

Gezelius, Lindgren och Saarinens vinnande tävlingsförslag ”Karl XII” tog avstånd från stilarkitektur och argumenterade för en fri, additiv, berättande arkitektur med en samling av historiska referenser. Med asymmetri, äkta material och naturrefererande detaljering förmedlade byggnaden det finska folkets historia. Den nya utbyggnaden adderar ett nytt lager, ett utåtriktat kosmopolitiskt museum som kan spegla samtidens Finland. Genom att museirestaurangen placeras i Vaunuvaja öppnas museet upp mot kvarterstaden med en ny intim gatuentré. Från tornet som annonserar sig mot resten av staden får besökare utblick över Tölöviken. De nedgrävda utställningssalarna blir tillbyggnadens skattkammare, och den underjordiska axiala vandringen i olika nivåer kopplar samman tidigare åtskilda delar av museikomplexet. Nya rum som blickar inåt och utåt integrerar nytt och gammalt till en ny helhet.

Museiparken

Bland kulturinstitutionerna längs Mannerheimvägen utmärker sig Nationalmuseet med parken. Murar och rader av almar etablerar en rumslig gräns mellan museet och den omgivande staden och utgör ett signum för platsen. Almen, som är utdöende i övriga Europa, är inte drabbad av almsjuka i Finland. Den är därför del av den nationella identiteten och extra skyddsvärd.

Parken är uppbyggd av tre olika landskapsrum som återknyter till den additiva, berättande arkitekturen. I söder upprustas den historiska finparken. En ny entré föreslås från Aurorankatu med nytt trapplopp. Ett stilistiskt landskap med tallar och lekfulla vattenelement som anspelar på det finska sjölandskapet anläggs vid entrén mot Museigatan.  Det största öppna parkrummet, med plats för publika arrangemang, organiseras runt omkring tornet (Tammi), omgärdat av murarna, almarna och Vaunuvajas restaurang och uteservering.

Tornets – tillbyggnadens och parkens nav

Tornets 15 meter höga centralrum är ett syskon till entréhallen i det befintliga museet. Tillsammans upprättar de en ny huvudaxel som länkar samman hela anläggningen och över 100 år av byggnadshistoria. Centralrummet blir den nya samlingspunkten varifrån man enkelt når utställningar och stödfunktioner på två publika plan. Rikligt med dagsljus når rummet från två stora valvfönster som förbinds med ett tunnvalv. Det storslagna rummet är väl synligt från parken. Högst upp i tornet ligger utsiktsgalleriet som en motvikt till det nedgrävda rummet med plats för tillfälliga utställningar. Två nya kontorsplan i tornets mitt erbjuder attraktiva, ljusa arbetsplatser som frigör yta i det befintliga museet för utökad publik verksamhet.

Tornets möte med marken dramatiserar upplevelsen av landskapets yta som både parkens golv och utställningssalarnas tak. Genom att förlägga entréfunktioner en våning ned kan tornet obesvärat stå i gräset och under sina 10 meter breda valv maximera ljusinfallet ned till centralrummet. Entrétrappans nedåtstigande rörelse är en regisserad vandring mellan två väsensskilda rum; från det öppna horisontella parklandskapet rör man sig ned i centralhallens vertikala rymd. Tornets renodlat kubiska volym i parken med ett begränsat antal generösa fönsteröppningar är ett tydligt avskilt tillägg till det befintliga museets variationsrika och sammansatta grupp av byggnadsdelar. I fasadgestaltningen upprättas en närmare dialog i form av det ljusa teglet i en kulör lika museets putsade fasadpartier, fönstervalvens form och de dekorativa horisontella banden.

Banden av terrakotta kan, likt det befintliga museets rävar och björnar, vara samtida konstnärliga uttolkningar som kan prägla det nya huset. Tornets fönsterlösa entréfasad mot väster adderar ytterligare en mur till parkrummets befintliga murar. Som fond till museiparkens största publika samlingsplats blir tegelmuren en solfångare för det föränderliga eftermiddags- och kvällsljuset och en storskalig utställningsvägg för projektioner som kan öppna upp för nya utställningsformat i museets största och mest tillgängliga utställningsrum.